1 Okt 1993

 

 

Jag åkte ner på Arbrå. Det var en hög dag. Bergen låg nakna och bjöd ut sig åt himlen. Och himlen var redan där, det fanns ingenting emellan. Skogarnas ränder och rutor, allt var som försonat. Björk och asp lyste mot det möska. Det luktade gott ända in i bilen och man ville flyga. 

Tiden var här i en enda dag, liksom sammanpressad i en oavvislig närvaro. På bron stod Elis och fiskade. Eller iallafall stod där. 
In the middle of nowhere. Så tänker jag jämt på Arbrå. In the middle …of nowhere.  Det kan kännas nästan tryggt, som hemma…och särskilt en sån här dag. Det är samma känsla som i början, det har inte ändrat sig på tjugo år. 
Sen minns jag bara att jag satt och såg ut genom fönstret. Det var färger så att ögonen blödde över, man visste inte var man skulle ha alltihop. Jag bara satt där. Skulle jobba men det ville inte bli så mycket idag.

Det blev mörkt och jag satt där fortfarande. Min hund skällde nere mot skogen. Det går mycket djur där. Tog in hunden och åkte ner på byn igen, tänkte hyra en film. Värmen satt kvar från dagen. Men jag hittade ingen film. När jag var hemma igen hade månen kommit upp. Fullmåne och lite dis, det var mycket vackert. Tågen i dalen hördes tydligt. Senare blev det visst mulet. Jag lyssnade på musik och ibland gick jag ut och rökte på bron.