En Pappa…

 

 

En gång skulle jag få en pappa. Det var en man som jag hade sett förut under en tid. En stor människa som jag inte kände. Det var en konstig sak, jag visste inte vad en pappa var, eller varför man skulle ha en. Nu gick jag med honom längs en gata på Gärdet i Stockholm, jag var sju år, vi hade just flyttat dit och jag hade börjat skolan. 
Han hade en gabardinrock som fladdrade lite. Han tog mig i handen, han var glad tror jag, kanske extra glad, men jag visste inte varför. Han hade följt med oss från Örebro. Han hade svart hår och luktade parfym, sån som var mot svett. Han rökte på en pipa. Om dagarna var han på en bank. Då hade han fluga.
Vi bodde i en lägenhet, väldigt liten, där han inte fick plats egentligen. Jag hade förstått att han skulle vara med oss, min mamma och min syster och jag. Men han var främmande, han hade ett sätt som inte passade på mig. 
Han ville någonting ändå. Han svängde på min hand. Nu började han sjunga: – När en Pappa med sin son går ut på ääventyyr…
Han var nog lite generad. Jag tror inte att han hade hittat på den själv. Kanske var det ur någon av tidens hurtiga filmer. Det fanns en speciell idealism på den tiden, att rida högt på vågorna, inte snudda mörkret, en särskild sorts hjälplöshet.
En pappa och en son. På äventyr – som i Rasmus på Luffen. Det var så han ville att det skulle vara – eller om han trodde att jag ville – men vi visste ju att det inte var sant. Han hade ingen son. Han hade ingen alls egentligen, han hade kommit ensam till oss. Jag var ingen son till honom, och skulle aldrig bli. Det skulle jag se till. Jag var inte son till någon, för den som var den riktiga pappan var försvunnen sedan länge, honom hade jag helt enkelt glömt. Det fanns ingen pappa alls bakom mig eller någonstans. 
Det var på sätt och vis intressant att han sjöng. Det blev mycket av det, mycket röst och saker omkring, han blev stor av det. Men det visade att han inte hörde till oss. Han borde inte ha gjort så. Och det visste han inte ens, så lite hörde han till. Vi sjöng aldrig. 
Men jag tittade upp mot honom och skrattade lite, det tror jag ganska säkert. Jag var rädd för honom också. Han var soldat. När vi var kvar där borta i torpet utanför Örebro kom han på cykel ibland och hade ett gevär. Men det var inte krig då, det hade just tagit slut.  En gång hade han blivit väldigt arg på någonting. Jag förstod inte vad det var. Och en gång slog han ihjäl en orm. Det hade ingen annan kunnat göra. Han högg itu den med en spade.
Vi gick ner till frihamnen. Där låg stora rostiga båtar, och kedjor eller trossar som var grövre än mina ben höll dem kvar vid landet. I det oljiga svarta vattnet hoppade en massa löjor, så små att det nästan inte sa plopp. Han höll mig fast i handen och ville inte att jag skulle gå fram, men jag slet mig lös och stod längst ut på kanten. 
Jag kände att han tittade på mig bakifrån. En son stod där som till påseende. En anonym  kobent pojke som någon annan hade gjort. Undrar om han tänkte någon gång efteråt att han kunde ha knuffat ner mig där den gången, och sagt till min mamma att jag hade ramlat i. Om jag hade försvunnit då hade allting blivit lättare för honom sen. Men han kanske trodde att det här skulle gå bra, han skulle klara av det, och växa med uppgiften, det skulle bli en riktig familj. 

Det höll i tio år, och hela tiden gick det sämre. Det kan hända att den där gången i frihamnen var en av de sista när han fortfarande kände sig fri i sitt nya liv, och det var ju alldeles i början. Kanske var det verkligen ett äventyr för honom då. Sedan blev det lägenheter, parkettgolv, mulna söndagar, eroderade drömmar, tårar och femtiotal. 
Hela tiden var jag illa informerad. Först femtio år senare förstod jag att han just då, i de dagarna, hade adopterat mig. Kanske var det därför vi gick där, kanske var det det han sjöng om.
När jag tänker på det nu tycker jag synd om honom.

    2004