Hilding Kvist - Recentioner

Aftonbladet 31-01-14 - Magnus Ringgren

”Stor konst om stor förlorare

Poesin sitter trångt i offentligheten just nu (skuldfördelningen kan diskuteras) och den tar återigen skydd i en tryggare form. Thomas Tidholms Hilding Kvists minnen drar åt berättandet till, mot romanen. Den utdöda episka dikten återuppstår i modern form. Hilding Kvist ägnar sig till och med åt metafiktion när han försöker skriva en roman, men han vet inte om det ska bli ”detektiv” eller ”kärlek”. Det blir ingenting alls. Han är oförmögen till allt utom att förlora allt. Han flänger runt i Ljusnans dalgång en stund, sen är det inget mer med den saken.

Det intresse för folkrörelser, dragspelsmusik och natur som konventionen tillskriver lantlig underklass i förra seklet finns knappt hos Hilding Kvist. En av hans kompisar blir visserligen kommunalråd (ett anakronistiskt ord i bokens tid) och nån vacker vårdag flimrar förbi, men i stort är hans liv tömt på etiska och estetiska tankar.
Hilding rör sig på ett mer existentiellt plan, nere hos själva överlevandet. Han lever och dör utan mening men ändå innesluten i ett förunderligt språk. Det är inte hans, men där finns den enda upprättelse som är möjlig för honom. Medkänslan ligger i poetens handlag.

Det finns trots allt en glimt av musik i Hildings liv men av ett modernistiskt slag som han inte själv begriper:
”Upptäckte idag / att jag har en melodi inuti / som kommer ut som en mycket svag / vissling när jag andas / men med en konstig ton i mitten / som jag inte kan rätta.”
Hilding Kvist trevar bland de få ord han har. När han hamnar fel blir det hur rätt som helst. Det medvetna skrivandet för honom två stilvåningar upp från hans verkliga språk och når en utsiktsplattform över ett misslyckat liv.

Boken är formgiven som en gammal anteckningsbok. På slutet finns några härligt meningslösa och anonyma foton helt kongeniala med texten. I princip följer Hildings anteckningar hans händelsefattiga utkantsliv, men det börjar med en knall: hans far skjuter sig. Skottets dova efterklang tycks vila över hela diktsviten. Hilding blir nåt slags diversearbetare. Äktenskap och barn rinner honom ur händerna. Det är ett ensligt förfall uppdrivet till stor konst som möter på boksidorna.

Thomas Tidholm har inte synts till från min utsiktspunkt på ett tag. Barnböckerna fortsätter dock att komma. Nu är han tillbaka till poesin eller vad det nu är. Hilding Kvists minnen är en efterlängtad återkomst.”

Arbetarbladet 30-01-14 - Bodil Juggas

”Alla tiders, Tidholm

"Hilding Kvists minnen" borde i rättvisans namn få bli lika folkkär som "Hundraåringen". I dag utkommer och hyllas Thomas Tidholms nya bok. Om en bitter hälsingekarl som inte gjorde ett vettigt handtag i sitt liv.
Det ser ut att ha blivit ett veck på bokpärmen. Omslaget är tryckt med fejkade skavanker, för att se ut som en gammal anteckningsbok. Svart vaxdukspärm, fläckvis bleknad. Innehållet är enligt titeln "Hilding Kvists minnen". På sidorna skymtar också linjeringen, som från just ett anteckningshäfte vars sidor av någon sentida upphittare blivit lagda i kopieringsapparat. Det är så vi ska uppfatta det. Som autentiskt. Fast baksidestexten förstås gör klart att "Hilding Kvists minnen" inte alls är äkta utan ett påhitt av författaren Thomas Tidholm. För en sekund tänker jag tanken. Att Hilding Kvist - trots sin enkla hemvist i genren prosalyrik - skulle kunna bli lika folkkär som Allan Karlsson, "Hundraåringen". Hilding vore förtjänt av lite uppmärksamhet. För sin stackars mänskliga skröplighet. Han är en förkrympt person, en fyrkantig mansgrisprodukt av ett patriarkalt bondesamhälle. Inom sig bär han en irritation som kan svälla till förmodligen rättmätig vrede. Hundraåringen - denna kallhamrade individualist och hänsynslösa entreprenörstyp - framstår ju helt klart som mindre sympatisk. Märkvärdigt lik en produkt av vår samtid, och det är han ju. Allan Karlssons eskapader har formen av återblickar, förbättrade till skrönor, nedskrivna i efterhand. Hilding Kvist minnen är åtminstone till formen äkta, som om de vore tillkomna i sin tid, i ett dåtida nu. Som är första halvan av 1900talet. Jag tror inte att Hilding blir så gammal som hundra. Rälsbussen mellan Ljusdal och Hudiksvall är ännu i bruk under hans sista dagar. Och han har inga vidunderliga äventyr att berätta. Endast om vardagen i ett liv som aldrig spränger sina bojor. Barndomen i hälsingebygder, stränga fadern som (våda? )skjuter sig; "mor framstupa död i bagarstugan, sysselsatt som det syntes ännu med bakningen". Hilding äter återstoden av kakorna till den sista hårda smulan, hemkommen på permission från regementet i Gävle till begravningskaffet som i övrigt består av en ensam äldre person utan aptit. Efter muck kör han mjölkkrukor, går på dans i parken, lassar hö, hugger i skogen om vintern. Träffar Anita och köper "koppar med blom" i husgerådsbutiken. Men hon sviker, flyttar iväg med deras barn. "Hade tankar på mord /och fick gömma kniven för att ej förgå mig/". Anita kommer senare tillbaka och vill bli förlåten. Det hamnar åter pelargoner i fönstren. Hilding är sådan att han bränner förstukvisten i vrede över hembygdsföreningens nymornade bevarariver och fläker upp hållbara eternitplattor på svärfars gamla hemman. Hilding köper begagnad bil som går sönder, blir uppsagd, säljer korna. Hankar sig fram som det hampar sig. Åren går. Döttrarna äter saftkräm i köket och plötsligt är de vuxna. Det byggs lägenheter med elektrisk spis och sopnedkast. Hilding stannar, i grislukten. "Funderar nu ofta på emigration / då det mesta här tycks svårartat och / utsiktslöst /.../ Men då medel saknas / och på grund av dåligt ben / blir jag mest sannolik kvar/ på denna adress, Granåsbo 56 / Amen". Var han någon gång tillfreds? En kort tid flämtar en låga av ambition eller möjligen högmod. Hilding läser frugans följetongsböcker som hon lämnar på dasset. Om man skulle bli författare. Anteckningarna bär vittnesbörd av försöken. I de skrivna orden når han utanför sig själv. Men kraften rinner ur, när hon lämnar honom, kvinnan som han ägnat decennier av känslomässig förlamning att försumma. "Lyckligaste tiden i livet Måste varit då jag inte visste om det". Vanmakt är Hilding Kvists gravskrift. Denne man. För vilken relationer var ett mysterium. Han kom aldrig längre än landsvägskröken. Thomas Tidholm, poet och barnboksförfattare, bosatt i Hälsingland, besjunger Hilding Kvist i ett minimalistiskt hälsingeepos som också handlar om människor i utkanten av en framrusande samhällsutveckling. Verket kan inte skyllas för nostalgiskt. Bygderomantiken flagnar som lagårdsdörren. Livet är storslaget. Och så litet som en råttlort. Författaren ger Hilding Kvist en lakonisk hållning och ett språk som är samtidigt korthugget och gammaldags snirkligt. Några anonyma svartvita fotografier ingår som illustration. Som om de funnits instuckna mellan bladen i anteckningsboken. En uppklädd yngling i vitskjorta och vattenkammat hår. Ung hustru och barn i gröngräset. Familjesammankomst under vägguret med buteljer på bordet. Den sista bilden föreställer en åldrad Hilding (en av världens många Hildingar) i sliten vadmalskostym. Han tittar lydigt mot fotografen. En vresig gammal farbror, förlikad med sitt öde. Outsägligt sorgligt. Och alla tiders, Tidholm.”

Arbetarbladet 31-01-14

Kulturtoppen

Vi listar sånt och såna som utmärker sig och gjort sig förtjänta under veckan. Aktuellt beröm - fredagar på kultursidan!
HEDERS. Thomas Tidholm. Hälsinglands vemodsman har diktat "Hilding Kvists minnen", ett nytt litet mästerverk som har förutsättningar att bli folkkärt. Åtminstone i Gävleborg, please.

Dala-Demokraten 31-01-14 (även Tidningen Kulturen 26-01-1, Alba 24-01-14) - Tomas Löthman

Livsförundran vid Ljusnan

RECENSION SKÖNLITTERATUR

Diversearbetaren och kvinnokarlen Hilding Kvist i södra Hälsingland skriver dagbok medan livet rinner undan. När slutligen frugan råkar samla på sig en bunt thrillers som efter läsning hamnar på dasset får han för sig att skriva en roman. Det är först i den han stiger fram som Hilding, i en glimt får syn på sig själv, som i en spegel. Förundrad grunnar han över diktens förhållande till verkligheten. Sen blir slutet av livet ungefär som romanen. Thomas Tidholm hör till min 68-generations huspoeter, jag har för mig jag föreslagit När vi dör som ny nationalsång: Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna / Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. / Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor..... Eller också var det något annat lika underfundigt, milt ironiskt. Det är alltså dags igen, för prosapoemboken Hilding Kvists minnen (Wahlström & Widstrand) med ojämn högermarginal. Tidholm har ju kommit släntrande förr, lite sömnigt lodande för att plötsligt drämma i med en knivskarp poetisk bild som bara kan jämföras med Tranströmers. Vardagens storhet, fast med självironi och gigantisk undertext lämnad åt läsaren. Hilding Kvist sägs i förlagstexten vara en loser, som de flesta av oss. Tja, hans yrkesliv hindras av delomannen för livet: Ols Erik som lägrat hans mor efter faderns självmord. Å andra sidan ärver han en gård med grislukten kvar fast kultingarna är slaktade och lever länge med Anita, hon som råkar sätta igång hans romanskrivande. Han är omsluten av bondekulturen i Ljusnans dalgång och anekdoterna därifrån handlar ofta om bråd död och livets nyckfullhet. Under texten finns bråddjupa känslor, texten själv är lakonisk och i detta fall lite omständligt kameral, Hilding är nämligen en tid skrivare vid sågverket. Tidholms ömhet för sin diktade gestalt (som nog i stort har en förebild, hur det än förnekas) är alldeles omisskännlig. Denna ömhet och förundran stiger ur hans insikt om livets stränghet, dödens visshet. Det sätt på vilket han inte direkt säger ut detta - det är Thomas Tidholms egensinniga dikt. Den är faktiskt lika storartad som någonsin.

Dagens Nyheter 30-01-14

Tidholm fångar existensen i en centerpartistisk utopi

Det är svårt att tänka sig ett dystrare människoöde än att vara ensam man på svenska landsbygden.
Därför är det säkert i kompensatoriskt syfte typen alltid måste avvinnas ett komiskt värde, i form av alla krutgubbar, snusande särlingar och rustika undantagshjon som befolkar svensk bygdefiktion från Albert Engström till Slas, från Kronblom och Åsa-Nisse till Perssons Packs låtar och Ulf Lundkvists gubbar.

Det är alltså en bedrift av Thomas Tidholm att låta typen få djup. Hans hjälte, Hilding Kvist, gestaltas med lätt hand i stiliserad dagboksform (den typografiska formen, där linjerna från ett gulnat anteckningsblock reproduceras i marginalen, betonar det hela på ett möjligen överflödigt sätt). Livet i Hälsinglands inland under en tid där tipskupongen fortfarande har tolv matcher och där en "idrottsfest i Skästra" är tillvarons festligaste inslag framställs på fri och underskruvad vers:

Densamme Kurt uteslöts i torsdags ur godtemplarna men efter knäfall och avbön att aldrig mer titta åt flaskan återinträdde han redan på söndagen Prövotiden skulle enligt stadgarna varit längre men då han varit kassör i nio år förkortades hans fördömelse

Tonfallet påminner om en av Sven Olov Karlssons romaner: det burleskt uppskruvade i landsbygdsskildringen utesluter inte värme och existentiellt djup. Hilding Kvist lever visserligen i en centerpartistisk utopi när det går rälsbuss till Lörstrand och finns skogsarbete hos Rislund ovanför Lobonäs, men även på denna ännu levande landsbygd går det att isolera sig från gemenskapen. Hilding bär "från barndomen detta/brännmärke av strykjärnet" och drar tidigt slutsatsen att "missnöjet är det enda nöjet". Vackra Berit väljer Bengt Wåhlin till kavaljer i folkparken, och då Hilding ändå får möjligheten att få till det med henne ("då troligen sagde Wåhlin blivit redlös") grips han av vanmakt och försummar tillfället:

Vet nu säkert att under år som kommer ska det vara mitt öde att älta och förbanna detta enda tillfälle

Det är överflödigt att påpeka att det dyker upp gott om andra tillfällen för Hilding att älta och förbanna. Ett äktenskap uppstår utan Hildings egen förskyllan, men den självgenererande ensamheten gör slut på den saken också. Stum, manlig isolering framställs på ett sätt som lyckas vara komiskt och kusligt samtidigt.

Ja, och så slutar det på lasarettet inne i stan. "Ringer man i den här klockan/kommer sedan ingen". Hilding Kvist skulle ha blivit misstänksam över att höra det, men det gläder mig att ha stött på honom. Det finns en sorts människor som upphäver vår tidsålders vansinniga krav på individualisering genom att vara sig själva på ett anspråkslöst, självklart sätt. Man kan inte riktigt förklara vad som var så särskilt med dem, man är bara glad att man har mött dem. Vissa böcker är likadana.

Gefle Dagblad 30-01-14 - Crister Enander

Minnen som gör illa och värker

Thomas Tidholm berättar ett hälsingskt liv i sin nya diktsamling "Hilding Kvists minnen". Och dikterna biter sig fast, skriver Crister Enander.
Hans far skjuter hunden. Han ser det med egna ögon. Han är ännu ett barn och tar in allt som händer med öppnare sinne. Tre veckor senare skjuter fadern sig. Självmordets bakgrund förstår han inte. Men han kommer aldrig att glömma uttrycket i sin mors ansikte när hon berättar för honom att "Far är död! ". En mer verkningsfull upptakt till en diktsamling är svår att föreställa sig i dag då det lyriska landskapet ligger smått öde och ödsligt - nästan övergivet utom av de ärliga rösterna - och är dolt i en dimma av konstruktioner och blodlösa rader präglade av oväsentliga teorier om oviktiga ting. Thomas Tidholm förblir, tack och lov, en särling, en solitär som envetet bryter egen väg. Han framhärdar. Han går dithän han drivs av inre tvång. Hans skrivande styrs av nödvändighet, inte yttre eller ytliga faktorer. Ärlig, uppfordrande, krävande och angelägen. Han ger sig inte. I sin nya samling "Hilding Kvists minnen" diktar han fram något som mest av allt liknar en förtätad biografi; en berättelse om en man som aldrig tycks nå fram till sig själv eller sin avsedda bestämmelse utan föses hit och dit av tillfälligheter och andras nyckfullhet. Hilding framstår som tragisk men kanske är det en samtidens förvillelse, enbart ett bedrägligt sken färgat av vår moderna tids krav på ständigt nya händelser, förändringar, uppbrott? Thomas Tidholm berättar lika mycket som han diktar. Två svårförenade genrer möts och en tredje väg öppnar sig. Orden är kärva. Språket vrångt och rakt. Ändå finns den episka och starka strömmen framåt närvarande. De frusna ögonblicksbilderna som varje enskild dikt fångar bildar tillsammans ett flöde som obevekligt och skickligt driver berättelsen framåt. Hilding träffar Anita Ask. De får en harmynt dotter, Ulla. Men Anita tar snart flickan med sig och flyttar ihop med en annan man inne i Ljusdal, de är redan förlovade sägs det på bygden. I de irrgångar som bildar ett liv är ingenting säkert. Det är som att gå över en gammal mosse. Att trampa igenom och börja sjunka är alltid en risk när fot efter fot ska sättas på tuva efter tuva i det ödsliga landskap som riskerar förvandlas till en människas liv. Men Anita kommer efter några år tillbaka. De gifter sig och får en flicka till, Gerd. De lever tillsammans på gården - arton tunnland, inte mycket att yvas över - som Anitas far lämnat över till dem. Adress: Granåsbo 56. Men Hilding fortsätter att arbetar extra på kommunförrådet. Når de fram till varandra? Får deras kärlek fäste och djup? Jag tror inte det. Parallellt, sida vid sida - men inte tillsammans - rör de sig genom alla gemensamma dagar, veckor, år. Gemenskapen saknas. Ingen glöd. Ingen passion. Ingen ömsesidighet. Denna tomhet, framsuggererad genom Thomas Tidholms korthuggna språk och ofta korta dikter, gör ont. Riktigt ont. Allt som bara försvinner, alla förlorade möjligheter som de inte ens tycks se att de existerar. Och den bristen präglar Hilding Kvists grundläggande karaktär. Det är svårt att frigöra sig från tanken - misstanken? - att en gång har en man levt som var exakt som Hilding Kvist. Kanske bar han ett annat namn när han traskade runt och lyssnade till den märkliga sång han har inom sig när han andas? Kanske var hans liv inte identiskt, in i minsta detalj? Men en röst viskar bestämt och utan minsta ansats till tvekan i mitt inre. "Visst har jag levt! Men mitt liv försvann, det liksom rann mig ur näven, tidens sand försvann mellan mina fingrar. Jag kunde inte hålla fast, greppet var inte starkt nog. Jag saknade rätt sorts mod. " Och efter flera år flyttar Anita ut. Men Hilding stannar kvar på gården. På ett osökt och handfast sätt skildrar Thomas Tidholm ett liv. Han gör det med säker hand, med en driven och ordknapp stil som först kan ge ett aningen förstrött intryck. Men det är i allra högsta grad bedrägligt. Dikterna biter sig fast i tankarna. De släpper inte taget. De gör illa och värker, tankarna på dessa förspillda liv. Eller som Hilding Kvist själv skriver: "Ordet försummelse kom idag för mig. Jag försummade att täta hålet i bingen. och allt rann ut. Råttor åt av det. Och lade sina små svarta lortar överallt Kan inte sägas bättre" BOKEN Thomas Tidholm "Hilding Kvists minnen" (Wahlström & Widstrand)

Kristianstadsbladet 01-02-14 (även Blekinge Läns Tidning 31-01-14 samt Borås Tidning 30-01-14, Barometern Oskarshamns-Tidningen 30-01-14, Smålandsposten 30-01-14
Fascinerande betydelselöshet

Diktsamling.

Thomas Tidholms nya diktsamling "Hilding Kvists minnen" visar sig vara en dagbok över en nolla, en person som är alla och ingen, ett liv som långsamt rann iväg. Skribent Stefan Jonsson läser en bok där hjälten är den lilla människan.
Hur ser en vanlig människa ut? Kanske som Hilding Kvist, huvudpersonen i Thomas Tidholms nya bok. Boken liknar först en diktsamling. När man börjar läsa inser man att det är en dagbok där en betydelselös man i det framväxande folkhemmets utkant återger berättelsen om sitt tämligen meningslösa liv.
Tidholm betonar att Hilding Kvist är påhittad. Men han är påhittad med sådan omsorg och tonsäkerhet att han står fram som representant för ett helt folk, de osynligas stora kollektiv.
För sådana som Hilding Kvist finns ju överallt. Han är den sorts människor som märks lite och glöms fort. Boken avslutas med en svit fotografier på okända människor som Tidholm funnit i lokala arkiv. Man brukar hitta sådana på loppmarknader och i andrahandsbutiker och jag köper dem ibland för ramarnas skull. Eftersom ingen kan identifiera bildernas ansikten får de ett ödsligt drag. De håller inte längre fast livets ögonblick utan vittnar bara om att de flytt.
”Ringer man i den här klockan / kommer sedan ingen” heter det på sista sidan av ”Hilding Kvists minnen”. På första sidan heter det däremot: ”Har nu beslutat att anteckna allt.”
Mellan detta beslut att anteckna ”allt” och den sista sidans begravningsklockor utspelar sig Hildings Kvists liv. Och av ”allt” som varit Hildings liv återstår då bara glesa dagboksanteckningar, summan av hans existens:
Förlorade idag nio kronor på Gubbe
på grund av dålig dricka som Håkan hade med
Det blev som jag minns slagsmål
där jag ej deltog mycket
medan däremot blemma i pannan uppstod
när jag på cykel försökte ta mig hem
och torde ha vurpat
efter vägen
Mössan var borta, likaså livremmen
vilket var egendomligt
Det framgår av anteckningarna att Hilding lunkar fram på småorter i Ljusnans dalgång i början av 1900-talet. Han kommer aldrig in i tillvaron, får aldrig uppleva något storslaget, utvecklar inga fasta relationer, bygger inte upp vare sig karriär eller familj. Han har visserligen en god hustru, Anita Ask, men hon lämnar honom snart och flyttar till en tvåa i Ljusdal. För barnen de har tillsammans är han en främling:
Allt är i livet på två vis
vid det samma tillfället bra
och dåligt på samma gång
Även detta ett ord av urmakaren Rune Svärd
vilket tål att sägas
såvida man inte lika gärna håller tyst
Hilding lever som växterna, innan de multnar ned. Livet är glest, förutsägbart, kraftlöst och rinner efter hand ur händerna.
Men allt detta förmedlas på den märgfulla prosalyrik som hans dagbok – eller rättare sagt hans skapare Thomas Tidholm – förmedlar. Anteckningarna är lakoniska och rysligt pregnanta. De ger ett än komiskt, än tragiskt drag åt Hildings valhänta liv, och skänker i efterhand en absurd mening åt det.
Detta är en av Thomas Tidholms mest originella böcker, en fullträff i hans långa och mångsidiga produktion. Han har skrivit ett dysterhetens kväde som växer till en lovsång åt betydelselösheten. Den lilla människan som går spårlöst förbi träder fram som hjälte. Hilding Kvist är på samma gång en nolla och en oändlighet. Kort sagt, en människa som vi alla, djupt vanliga och ovanliga på samma gång, och därför oupphörligt fascinerande.

Nerikes Allehanda 23-01-14 – Ingegerd Backlund

En fin berättelse om ett helt vanligt liv

Korta små verser beskriver den fiktiva personen Hilding Kvists hela liv. Det är mjukt och finstämt och boken, som läses ut på någon timme, lämnar en något vemodig eftersmak, men också en längtan att läsa det hela om igen.
Det är Hilding själv som gör anteckningarna om sitt liv. Det är ganska små händelser som skildras på några få meningar på var sida, men genom de små händelserna får man ändå reda på de stora milstolparna i en människas liv. Och det behövs inte mer för att man ska tycka att man känner Hilding. ''På parken i går var Bertil Bo, men dålig fylla hindrade nöjet. Försökte mig sedan på dragspel hos Gösta, men tonerna blev ensamma och bälgen för övrigt sprucken". Det är en typisk vers ur boken. Detaljerna får vi fylla i själva. Poeten, dramatikern och musikern Thomas Tidholm lär inte göra någon besviken med denna lilla bok om ett väldigt vanligt liv, med dess upp- och nedgångar.

Tidningen Ångermanland 27-01-14 - Maria Hamberg

Den norrländska inbundenheten

Hilding Kvist är en i högsta grad påhittad person. Han är en skapelse av poeten Thomas Tidholms fantasi. Men trots att han enbart är en chimär framstår han som påtagligt handfast, rent av reell.
Tidholm som sedan årtionden bor i Hälsingland, i Ljungans dalgång, har med åren fastnat, och tagit till sig sättet att tänka och uttrycka sig. Åtminstone att döma av det han skriver. Den fiktive Hilding Kvist minns genom Tidholms penna sitt liv, sina vedermödor, motgångar och strider. Men även vissa glädjeämnen, även om han knappt märkte dem då de fanns. Lyckligaste tiden i livet/ måste ha varit då jag inte visste om det. Som ångermanlänning, uppvuxen med mjölkseparatorn i kallskafferiet, känns miljöerna hemtama. Jag kan rentav lukta björkveden från kökets vedspis, det är dit han flyttar sedan frun övergivit honom. Alla andra rum har blivit obeboeliga av det hon inte längre städar bort. Utan kvinna förlorar mannen sin vana/Han vet ej längre vad som är viktigt/ alltså är ingenting viktigt/ och därav belamras köksbänken/ bordet, golvet, farstun/ allt Men även för en stadsbo, eller sörlänning, torde Tidholms figur Kvist erbjuda både förnöjelse och tragik. Och tänkvärda passager. För med sitt knapphändiga uttryckssätt, sitt molokna accepterande av tillvaron, personifierar Hilding Kvist så många människor som både funnits och finns. Tidholm skriver fram alla dem som inte lyckades, alla dem som velat ha ett annat arbete men ändå stannade kvar, alla dem som fortsatte leva fast det kändes onödigt och svårt. Och han gör det genom att skapa figuren Hilding Kvist. Den israeliske författaren Amos Oz skriver i "En berättelse om kärlek och mörker" om hur han till slut förstod att det verkligt universella var det som hände de små och obetydliga människorna i den lilla obetydliga världen. Först när Oz insett den lilla världens storhet lyckades han skriva skönlitteratur. På samma sätt arbetar Tidholm. Genom korthuggna fraser, felaktigt använda ord och en ordföljd som ibland ter sig Enquistsk fångar han den svenska och norrländska inbundenheten, och skriver därmed fram en människa som kan förstås varifrån som helst. Anita aktiv i föreningar. / Äktenskapet lider mot sitt slut/Sommaren för den delen också/En räv kom och gick här en morgon/med våran katta släpande... Funderar nu ofta på emigration/då det mesta här tycks svårartat och/utsiktslöst.