Livet, del 1

 

 

(Löst ur Minnet 1943-1970) Jag föddes i Örebro 1943. Det minns jag ingenting av. Båda mina föräldrar var journalister på Nerikes Allehanda. Morsan var kriminalreporter, farsan skrev om sport. Han var visst terränglöpare också. Efter en tid blev han kär i en flicka som jobbade i tidningens växel. Hon var skridskoprinsessa. Det slutade med skilsmässa efter några år, sedan var han ute ur bilden för långa tider. Morsan återknöt ganska snart till en man som hon hade haft sällskap med i ungdomen. Han hade legat i det militära i många år men nu var kriget slut. Dom gifte sig och for på smekmånad i Europa. Hur kul var det 1946? Halva året bodde jag och min syster i ett torp i Lindbacka utanför stan med vår mormor. Det var på landet. Det fanns djur överallt och det luktade gott. Mormor var egentligen en dam av fin familj, men hon hade blivit änka och kommit på obestånd. Hon var snäll. Vi köpte mjölk på en stor gård. Morsan kom på cykel från stan, och hennes nye man också. Ibland hade han uniform och bössa. Fastän kriget var slut. Om vintern bodde vi i lägenhet. Vi hade möbler i ljus björk, ser man på en bild. Jag minns inte mycket. Vi hade ett hembiträde, och dagen efter min femårsdag brann det i en damfrisering längre bort på vår gata. Vårt hembiträde brann inne där. Jag såg eldsvådan från balkongen. Hon hade givit mig tulpaner på födelsedagen. När jag skulle börja skolan flyttade vi till Stockholm. Morsan hade fått jobb på Stockholmstidningen. Den nye mannen följde med och man föreslog att jag skulle kalla honom pappa. Den första hade jag redan glömt. Vi bodde på Gärdet först, sedan i Johanneshov. Först förstod jag mig inte alls på skolan och jag gick därifrån ibland, men efter ett tag lärde jag mig vad fröknarna ville ha och jag blev äckligt duktig och räckte upp handen hela tiden. Det fanns inga fritidshem på den tiden. Jag fick tillbringa eftermiddagarna på Stockholmstidningens redaktion. Ibland fick jag gå ut och köpa skinksmörgåsar åt redigerarna på ett ölkafé nere på Vattugatan. Där satt gubbar som gärna ville prata. En del hade känt Nisse (Ferlin) sa dom. Smörgåsarna kostade 75 öre. Längre upp på gatan låg journalsfilmsbiografen Svarta Katten. Där satt jag många eftermiddagar. Det var journalfilmer och andra kortfilmer nonstop, nån Kalle Anka ibland. Värst var stepp-filmerna. Efter ett år i Stockholm fick vi en lägenhet i Huddinge. Det var i ett nybyggt hus som kallades Blodpuddingen, nära stationen. Första höghuset i Huddinge, fem våningar. Vi hade balkong och öppen spis. Alla i huset hörde till övre medelklassen och vi själva var på gränsen. Men vi hade ingen bil som de andra. Året därpå fick vi en lillebror.  Medelklassliv på femtiotalet var inte kul, det vet alla. Man skulle vara en familj. Alla skulle vara lyckade. Och det var vi inte, fast morsan försökte. Vi hade fortfarande hembiträden, från Holland och Tyskland. Dom bodde också i lägenheten. Själv var jag mest ute. Min bästa kompis hette Svante. Jag har uppkallat min yngsta son efter honom. Hans föräldrar var frireligiösa och hade en gipsjesus på spishyllan. Det var exotiskt. De var fattigare än vi tror jag, och snällare kanske. Men vi var nästan aldrig hos honom, vi höll bara till i skogen och byggde kojor och lekte Robin Hood. Huddinge på den tiden var något annat än nu. Sommaren 54 hyrde vi ett hus på Åland hos två gamla tanter som fiskade i havet och hade två kor i en urmodig lagård. Jag skrev dagbok därifrån. Otroligt förljugen om jag får säga det själv.  På hösten började jag på läroverket i stan, Södra Latin. Bara pojkar gick där. Jag var helt vilsen. Av alla mina lärare i den skolan minns jag mest Adrian Holmberg, en äkta fritänkare, och Elwers som rodnade när han skulle meddela sexualundervisning.  Jag var med i scouterna. Där fanns det flickor också. De var intressanta på ett annat sätt än min syster. Jag blev lätt förälskad på ett alltför seriöst och överdrivet sätt. Samtidigt var jag blyg. Flickorna visste för det mesta att passa sig. Jag blev ornitolog istället, gick upp mitt i natten och cyklade till Ågestsjön. Där fanns blå kärrhök, rördrom, gluttsnäppa. Jag tyckte om dom. När jag var fjorton dog min mormor på lasarettet i Södertälje. Jag hälsade på henne några dagar innan och läste högt ur Fantomen som var hennes favoritserie. Det var en varm dag på försommaren. På hemvägen köpte jag en EP med Harry James orkester. Jag hade börjat spela trumpet.  Trumpeten hade jag köpt för pengar jag hade jobbat ihop som springpojke på Morgonbladet, där morsan jobbade då. Hon hade slutat på Stockholmstidningen för att LO hade köpt den. Morsan var folkpartist eller nånting ditåt. Det var min första kontakt med politik. Min styvfar kunde sjunga och spela gitarr och rita roliga gubbar. Men han var nästan lika missanpassad som jag. Han hade nu blivit banktjänsteman och gått med i Högerpartiet, hade mustasch och fluga och nylonskjortor. Han luktade deodorant. Mig tyckte han inte så mycket om tror jag, inte bara för trumpeten, och äktenskapet han var inblandad i gick allt sämre. Ibland tog han med sig whisky ut på hundpromenaderna. Ibland gick han till handgripligheter En dag när jag var sexton kom han in och sa adjö, han skulle flytta. Han hade tårar i ögonen. Han var sentimental också. Jag såg honom aldrig mer. Frid över hans minne. Nu var morsan ensam. Hon var sur på mig. Dålig kontakt var bara förnamnet. Hon satt vid skrivmaskinen och bet ihop. Hon orkade inte upprätthålla ett hem mera, sa hon, och det gjorde hon inte heller. Men hon var redaktör för Husmodern.   Jag försöker hela tiden vara objektiv här. Men jag undrar redan hur jag ska kunna skriva mig igenom det här livet. Jag hade till slut fått Kamrater. Vi hade kul. Vi var intellektuella. Vi läste beatförfattare och drack te på Svanströms i tredje Hötorgsskrapan. Lapsang Sochong. En klasskamrat visade mig böcker av Stig Dagerman och jag läste alla. Sen läste jag Lindegren, Camus, Sartre. Jag köpte en liten svart anteckningsbok och skrev ner mina tankar. Eller vad det var. En sorts uppstötningar eller slogans. Tre fyra ord. Understrukna. Jag kunde inte spela trumpet. Jag hade för stora läppar trodde jag. Morsan hade givit mig en klarinett istället. Jag spelade mycket och fick plats i Huddinge orkesterförening. En gammal holländsk klarinettist i svart kostym tog hand om mig. Han spelade första och jag andra stämman. Jag lärde mig Mozarts klarinettkonsert, andra satsen. Jag ville bli musiker, men det blev jag inte. Jag for på språkresa till England. Där miste jag min oskuld i en lada. Jag träffade en metereolog som sa: Lyssna till Shostakovitj, man behöver ingenting annat. Jag behövde Coltrane också, men annars var det rätt. Dessa två har hjälpt mig genom livet. Jag tog studenten -62. Med ointresserade betyg. Så var skolan slut. Jag hade fruktat det ögonblicket för jag visste att jag var livsoduglig och inte skulle klara mig i världen. . Mina kamrater och jag tog tåget till Närke och boade i ett torp. Det var en kall vår, nästan ingen vår alls. Vi hade lite tråkigt kanske, läste böcker, kastade kniv och ställde till med en gräsbrand. Sedan gjorde jag och en av kamraterna en fotvandring från Klockrike till Dalarna i Bolles fotspår. Vi sov i lador. Vi såg mycket. Hösten därefter träffade jag en flicka som jobbade i en bokhandel. Jag hade också fått jobb där. Hon var mycket söt, men efter åtta år i Högre Allmänna Läroverket för Gossar å Södermlm var jag ovan vid flickor. Jag knöt an till henne på ett sätt som ingen borde vid 19. Men jag var så sorgligt oerfaren och behövande. Lumpen skulle jag göra som radarobservatör. Men jag ville hellre läsa filosofi. Varje dag gick jag till Kapten Helmer och bad om permission för att gå på föreläsning. Efter en vecka skickades jag till psykiater (sant). Efter två veckor blev jag o-förklarad (oduglig). Jag gick mot grindarna och såg mina kamrater dra iväg på exercis med sina k-pistar. Min flickvän och jag gick på filmklubben i ABF-huset och såg polska filmer. Sedan vill vi åka till Polen och fick plats på en liten lastbåt med sju hytter. Resan gick runt halva Östersjön innan vi kom till Gdansk. Det var en fin resa. De övriga passagerarna var svenska flickor som reste till Polen för att göra abort. Min flickvän blev med barn.  Jag skrev dikter och skickade en dikt till DN. Den togs in på söndagsläsningen. Det var min s.k. debut. Morsan köpte flera ex av tidningen och gömde dom i en garderob, varför vet jag inte. Hon sa ingenting alls till mig. Jag läste praktisk filosofi. Man fick tänka. Det var underbart. Ofta satt jag på kårhuset och spelade schack. Jag träffade mina kamrater. Jag hade fyttat till en rivningslägenhet på Svartensgatan med min flickvän. Vi skulle ha barn. Och 1964 i augusti fick vi en dotter på Södersjukhuset. Jag fick inte vara med under förlossningen. Jag satt på bio. Det var ändå dramatiskt och jag förstod inte mycket, eller ingenting.  Jag var 21 år.  Jag hade just börjat. Jag hade ett barn och en fru. Jag var redaktör för studenttidningen tillsammans med en av kamraterna. Jag läste konsthistoria. Jag fick ta hand om Galleri Observatorium. Jag var redan en dålig pappa. Lägenheten på Söder skulle rivas och vi fick en ny på Östermalm.  Jag hade börjat jobba på Nationalmuseum. Jag hade visningar för skolbarn varje dag. Jag började skriva om konst. Så började jag jobba på Moderna. Jag kunde inte så mycket, men Pontus Hultén var mycket uppmuntrande. Sommaren -65 fick jag ta en hel buss med konst och göra en utställning i Landskrona. En kväll satt jag på strandrestaurangen och såg ut över sundet. Jag hade beställt in sprit för första gången i livet. Då kom Jörgen Nash in med några följeslagare. Jag anslöt mig genast. Någonstans hade jag bestämt mig för att berusningen skulle fortsätta. Jag kunde inte hejda mig. Jag försummade mina närmaste. Jag skilde mig. Jag lånade ett litet rum på Söder och började skriva. Rummet var nio kvadratmeter. Till det hörde ett slags tvättrum med fyra toalettstolar och ett handfat. Gubbarna från Katarina Bangata sov där om nätterna. Jag skickade dikter till Bonniers. Man svarade att det var OK. Boken kom ut på våren 66, full med små texter i tidens anda. Jag bodde på Söder. Jag hade en sommar. I samma hus bodde Cliff och hans svarta kamrater. Somliga var med i Pantrarna. Vi satt i hans ateljé och rökte förbjudet gräs och spelade på trummor, benbitar, bambuflöjter. Det var Afrika hos Cliff. Ibland gick vi upp i Vitabergsparken, sommarnätter. En fin tid, som man säger. Jag umgicks med Tore och Janne, och Malin. Jag hade jobbat på Nutida Musik under våren. Till sommaren gjorde vi ett dubbelnummer. För pengarna ville jag resa. Janne och jag pratade om Karpatos. Men vi ändrade oss och for till USA. I USA fanns Bob Dylan. Blonde on Blonde kom ut samma dag som vi satte foten i New York. Vi fick låna en lägenhet i Brooklyn. Den var tom på möbler men där fanns en gigantisk radiogrammofon. Sen reste vi med Greyhound, 99 days for 99 dollars, till Boston, Chicago, Denver, San Fransisco, LA, Mexico, New Orleans, Washington och tillbaka igen. Vi kom hem en regnig kväll i november. Ingen av oss hade någonstans att bo. Vi knackade på hos våra f.d. flickvänner. Jag skäms än vid tanken. Jag blev inbjuden till debutantkurs på Hässelby. Unga författare från hela Norden var där och förde oväsen om nätterna. Jag träffade en flicka där som också hade debuterat. Det var Anna-Clara. Jag flyttade tillbaka till Söder. Där började vi. Jag jobbade. Jag sprang melan Nutida Musik, Konstrevy, Moderna. Dessutom gick jag på Fotoskolan för Christer Strömholm. Alla var otroligt imponerade av honom. En gång i veckan hade vi bildgenomgång och han dömde ut alla våra bilder.Men Christer var en snäll och blyg människa, troligen var det därför han fick så bra kontakt med transvestiterna. Jag fotograferade själv tonsättare för Nutida Musik. Det var så jag träffade Terry Riley. Det var så jag fick kontakt med några musiker som sedan kom att bli Pärsson Sound, sedan omdöpt till International Harvester. Vårt första rep bestod i att sjunga i en mik som hängde från taket, ansluten till några bandspelare som satt ihop i en slinga. Det lät ganska ovanligt. Sedan gjorde vi om samma sak på Sju sekel i Kungsan och på en klubb som hette Philips. Två trumslagare anslöt sig Vi försökte spela som i Afrika, olika rytmer samtidigt.. Jag bytte blockflöjten mot en sopransax. Nu hade vi elcello, gitarr, bas, blås och trummor. Vi spelade mycket långa nummer med förhållandevis få toner. Det fanns många som spelade bättre, men inte lika gränslöst berusat. AC och jag for till New York. The summer of Love var över. Polisen gjorde razzior. I alla skivaffärer i East Village satt små lappar där föräldrar efterlyste sina förrymda tonåringar. Vi for till Coney Island och gick vid havet. Bandet spelade överallt. Det gick fort. Vi var förband till Doors och vi spelade in två LP. Det blev stort, och det var stort på alla håll samtidigt, politik, alternativ, folk i rörelse. Andra har berättat. En stor omprövning, välbehövlig. Vi åkte på turné i Norrland, Gävle, Umeå, Skellefteå, Bollnäs. Föregångna av ett rykte och ett behov. Vi hade stor publik, men somliga stod inte ut. I Bollnäs hade vi en klämdag och for ut i landskapet för att kolla. Det var berg och floder och vidder. När vi kom hem annonserade vi efter hus och hyrde flera stycken. Jag minns dåligt. Det fattas ett år nånstans kanske. Detta är inte min historia, jag delar den med så många andra som kanske minns bättre. Min egen historia börjar igen när jag slutar i orkestern. Det hade blivit snålt och grinigt och lågt i tak. Repressionen grep omkring sig där också. Kanske blev det bättre sen, men då var jag inte med. AC och jag höll oss kvar i Hälsingland, bodde på övervåningen till ett nedlagt mejeri. Vintern 69-70 var mycket kall. På nyårsafton i 25 graders kyla brann en stor timmergård i tre våningar ner till grunden bara ett par hundra meter bort. Det måste vara med här för jag minns det så väl. I Stockholm bodde vi på Borgmästargatan. Vi deltog fortfarande i livet och kulturlivet. Jag hade givit ut två böcker till. Båda med foton. Jag jobbade på Moderna och var lärare på fotoskolan. Mina elever bildade en grupp som de kallade SePå och dokumenterade allt som hände. Sen försökte vi ockupera skolan och slänga ut reklamfolket. Men Christer var smartare än vi. Våren 1970. Stockholm kändes kört. Vi letade efter hus i Hälsingland. Vi hade inga pengar. Vi hittade ett ruckel i Norränge, Arbrå. Mäklaren skjutsade ut oss. Det var gråväderspåsk och en halv meter snö. I huset satt en kvinna och två bleka barn. Dom hade fått nog. Men på gården stod en stor vacker björk. Vi sålde stereon, bytte lägenheten mot en etta på Klippgatan, där en liten judisk man hade bott med sin stora fru och sin svägerska. Nu skulle dom få bättre plats. Vi ställde in våra saker och drog norrut. Min dotter var med. Vi hade 600 kronor och inga jobb, men när vi kom fram var allt så välbekant och vi tyckte att vi hade hittat hem. Så enkelt var det ju inte, men en annan sorts liv började där. 

Det pågår fortfarande.