Thomas Tidholm

”Rösterna från Avocadobergen”

Ordfront, 137 sidor

I en TT-intervju, strax efter att han tilldelats Augustpriset för romanen ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”, sa Johannes Anyuru: ”en dystopi kan också lära oss vad vi har”. Detta gäller förstås även för utopier, groteskerier och alldeles vanlig socialrealistisk litteratur, men just dystopin har en särskild förmåga att göra den pågående vardagen synlig. 

Det räcker med att titta ut i världen – vilket väderstreck som helst går bra – för att förstå varför dystopierna rullar in i skönlitteraturen just nu. I ung svensk samtidsprosa kan nämnas författare som Jessica Schiefhauer, David Norlin och Balsam Karam. När man gjort den iakttagelsen kan man kliva ner från utkikstornet och vila en stund. Kanske begrunda det faktum att inget skönlitterärt verk går att omfatta med en så allmän kategori som ”dystopi”. 

Efter tillräckligt nedmonterande av enkla förklaringsmodeller, och en lagom lång tupplur, kan man ta sig an Thomas Tidholms diktsamling ”Rösterna från Avocadobergen”. Den kräver nämligen en viss ansats in i läsningen, men ger läsaren riklig belöning för den samma. 

Med ett storslaget körverk i elva delar firar Tidholm, som det står på sidofliken: ”något försenat, femtio år som författare”. Den som är bekant med Tidholms vänliga humor och lågmälda svärta kommer att känna igen sig. Men här finns också ett torrare tilltal som jag inte riktigt hittar ord för. Det är inte uppgivet, inte heller direkt aggressivt, eller jublande livfullt, eller förtvivlat sörjande – det är liksom bara vad det är. 

Platsen är ”Avocadobergen”, ett bortglömt förortsområde i en stillastående framtid. ”Om ni sen tröttnar på att vara här/kan ni flytta till Papaja som ligger längre bort/och ser likadant ut”, säger dikten. I de avsnitt som kallas ”Rösterna” finns dikter där lokalbefolkningen kommer till tals. Däremellan varvas partier som heter ”Vaktkåren” och ”Invektor”, där alltmer absurda företrädare för den upplösta ordningen försöker fortsätta sina uppdrag utan att längre ha en aning om varför. 

Jag kommer att tänka på de tysta "skrivarna" i Erik Beckmans roman ”Kameler dricker vatten” som sitter på sina posteringar runt Telland fontän och nogsamt plitar ner beställningsrapporter. Jag tänker på Torgny Lindgrens envetna notismakare eller Gunnar D Hanssons byråkratiskpoetiska diktsamling ”AB Neandertal” där det sägs: ”Allt påvrare blev underhållningen, tendensen var nedslående. Men visst ville vi också avyttra oss och synas. Kaffebryggaren stod på dygnet runt, en avkalkning skulle inte skadat.” Thomas Tidholms ”vaktkår” består av en liknande skara plikttrogna män: ”Många visste att det var slut, men de flesta förstod inte skillnaden”. 

”Rösterna från Avocadobergen” är just en samling röster som förenas kring en plats. Nu heter den Avocadobergen, den hade också kunnat heta något annat. Många gånger under läsningen tänker jag att det här skulle göra sig fint som teater eller hörspel i radio. Tidholm skriver bra för munnen, orden faller rytmiskt ledigt utan att bli vare sig pladdriga eller svåra. Den förtätning man ibland kan sakna i dikterna, kompenseras av samspelet dem emellan. 

Det episka anslaget till trots – och till stor del tack vare precis detta – är ”Rösterna från Avocadobergen” en diktsamling som lyckas lyfta fram det allra minsta. Den spillra av människovärde som någonstans är där ändå, trots att vi är så bra på att plåga och ha ihjäl varandra. Hoppet är så litet att det nästan inte finns, men bara det att solen ändå släpar sig upp dag efter dag. Att något slags gräs växer och vill upp. Och att dikten orkar insistera på dessa skeenden, göra oss uppmärksamma på dem.

Med ett mycket tålmodigt tonfall talar dikten mot slutet så enkelt och mjukt som det bara går: 

Det är det mänskliga

som betyder något nu

något annat finns inte, eller har

mist sin betydelse

Alla gör väl någonting av dagen

läser en gammal tidning

reparerar en klocka. Vissa samlar på sig

saker men de flesta har tröttnat

och sitter då hellre

stilla