Thomas Tidholm har skrivit en förbannat underhållande diktsamling

Kristian Lundberg hyllar modet och det nyskapande i Thomas Tidholms "Rösterna från Avocadobergen".

Thomas Tidholm har med tiden skapat sig en helt egen poetik. Hans tilltal är omisskännligt. Det liknar ingenting annat än just Thomas Tidholms röst.

Det är en poetik som lika gärna rör sig bland sorkarna i dikeskanten som bland änglarna i himlen. Livet. Det stora och det mindre och gränserna som ibland inte ens går att ana. Allt pågår i allt. Tidholm kan tyckas ha som mål att till slut helt försvinna från sin dikt, lite så där släntrande i gångarten, nonchalant, som bara en riktig prisfighter kan stiga ur ringen efter en vunnen match. Det ser så enkelt ut, kombinationen som fäller motståndaren. Men det vet alla som har försökt: det finns ingenting mer omöjligt än det enkla.

Det till synes okomplicerade är i själva verket ett antal små lådor, fördolda i ett antal större lådor. För varje box du öppnar och tror dig ha nått fram till kärnans mittpunkt väntar dig ännu en låda. Inte för att det måste vara så. Mer för att livet och dikten sällan är så enkelt att det går att nå en given lineär slutpunkt. Man får helt enkelt släntra sig fram, småpratandes om allt det stora och det lilla som utgör livet.

På det sättet är Thomas Tidholm för mig en av de riktigt angelägna lyrikerna, för att inte säga viktiga.

Det storslagna livet. Det ibland banala, närapå futtiga livet. Det tycks ske en slags dubbel lyrisk rörelse just nu. Den äger dels rum i att ett antal lyriska författarskap har bytt förlag för sina senaste diktsamlingar och istället valt att komma ut på Ordfront, ett förlag som tidigare inte har haft mer än en diktsamling var tionde år på sin utgivningslista. Och vilka samlingar förlaget har tagit till sig.

På ett sätt går det kanske att se en slags ordfrontslinje i de diktsamlingar som hitintills har publicerats, inte minst i det politiska tilltal som är den gemensamma nämnaren. Gott så.

Det behövs ett förlag som varken värjer för den typen av fokus. Thomas Tidholm kan vid en första anblick se ut som en joker i leken, i alla fall om man jämför med Helene Rådberg som med ”Politiken” är betydligt mer distinkt i sin problemformulering.

Tidholm har verkligen rört sig över hela fältet. Dramatik. Barnböcker. Film. Diktsamlingar. Han debuterade samma år som jag föddes, 1966, med ”Försök att se” – och det är på ett sätt en titel typisk för Tidholms gärning: konsten som ett försök att se.

I den nu aktuella diktsamlingen – eller dikten är kanske mer rättvisande att säga – ”Rösterna från Avocadobergen” är en form av lägesrapport från en inre och yttre värld. Det är en fiktiv plats, en förort till en större stad. Det är en förort där ett större företag precis har tvingats till att ge upp sin verksamhet. Ett postmodernt företag till och med. ”Avocadobergen” kan påminna om forna Östtyskland, inte minst när Tidholm beslutar sig för att skriva ”Vaktkårens historia från början till idag”, det är inte minst i den vardagliga grymheten, den banala fasansfullheten om man så vill, som Tidholm visar på vilken exakt och tonsäker författare han är:

”Efter den stora administrativa krisen uppmärksammade ledningen/behovet av Säkerhetspolisens närvaro även på mindre orter/Kontor upprättades då bland annat på Avokadobergen, vid den tiden/fortfarande en relativt blomstrande förort.”

Det är ingenting mindre än en skapelseberättelse vi får ta del av, den moderna tidens sammanbrott. Och allt det som får människan att ställa sig mot sin medmänniska och offra henne för sin egen trygghet, eller än värre – rädslan inför att förlora det man önskar att man hade. Det är en i högsta grad politisk dikt.

En helt oväntad och hisnande diktsamling, helt utan givna ramar och strukturer. Modigt. Nyskapande. Och förbannat underhållande.

Den saknar lyckligtvis både ideologiska svar och självklara lösningar. På Tidholms sedvanliga sätt kan man istället se hur dikten glider in i vad som kan påminna om pilsnerfilm från beredskapstiden, bara för att i nästa sekund vara sylvass och klar som en kärnvapenspets.

”Avocadobergen” kan mycket väl vara det mest säregna Tidholm har skrivit. Men som Kellgren så riktigt påpekade så äger man inte snille bara för att man är galen. Tidholm framstår dock som en av de friskaste rösterna i samtiden, tillika en av de mer geniala. En helt oväntad och hisnande diktsamling, helt utan givna ramar och strukturer. Modigt. Nyskapande. Och förbannat underhållande.

Kristian Lundberg