Länstidningen Östersund, Britt Jacobsson, 28 maj

Det kunde ha varit Brandbergen eller Hallonbergen men det är från den fiktiva orten Avocadobergen rösterna kommer i Thomas Tidholms nya diktsamling. Poeten rör sig från kosmiska höjder till en tänkt konkret jordisk framtid efter en katastrof. Samlingen är strukturerad som ett körverk i elva delar. Storslaget och samtidigt innerligt närvarande på varje liten nivå i människans villkor.

 En inledande prosatext ställer frågan: När allt ändrar sig, gäller det också våra tankar? ”Den stora administrativa krisen” kräver att Säkerhetspolisen ökar sin närvaro också i glesbygd. Vaktkåren jobbar diskret och dolt. Alla betraktas som samhällets fiender tills motsatsen är bevisad. Många väljer att bli informatörer. ”Datorerna sedan länge kontaminerade.”

Thomas Tidholm arbetar i en prövande, sökande stil, där ”kanten” horisonten återkommer, ett favoritmotiv hos honom. Allt är osäkert och vi som bor här eller håller till, försöker på olika sätt bemästra, laga och skapa ordning. Portvakten har allt uppskrivet. En röst från företaget Invektor, minns att lokalerna var ljusa men det finaste minnet var när den som blev ”min dåvarande” tog upp en penna och räckte den till mig. Pennor finns inte längre men lunchen ljusgröna blad och ägghalvor stannade i minnet. ”Kärlek på den tiden var ett ögonblicks verk.” Rösten ”Försökskanin” talar om prov och experiment. ”Men jag skulle vilja ha en fast hand som kunde ta mig ut ur detta mörkret.”

Hur ska man tänka? En röst ger kurser i hur man ska tänka baserat på egen erfarenhet. Det finns i stort sett två metoder, den ena säger att lösningen är att sluta tänka på det som äter sig in. Men det äter sig in ändå. Dikterna uttrycker heroiska försök att ta in existensen och tackla det obegripliga.

”Man kan ha det bra

om man bestämmer sig

för att vara i sitt eget.

Det andra

som är runt omkring

blir neutralt då

och får en lugnare färg”

Som ett orakel framstår Thomas Tidholm i strofen ”Det mänskliga”:

”Det är det mänskliga

som betyder något nu

något annat finns inte,

eller har

mist sin betydelse

Alla gör väl någonting

av dagen

läser en gammal tidning

reparerar en klocka.

Vissa samlar på sig

saker men de flesta

har tröttnat

och sitter då hellre

stilla”

Jag önskar att ”Rösterna” skulle tonsättas och framföras sceniskt. Hoppfullt är att läsa på slutet att ”Avocadobergens historiska förening - under många år vilande - har återuppstått och håller möten en gång varje månad hemma hos varandra. ”