Rösterna från Avocadobergen


Hos Thomas Tidholm är framtiden ett osäkerhetsmoment. Det kan man för all del tycka ligger i sakens natur – eftersom det gör det. Men i dessa tider, då dystopin helt klart är den förhärskande modellen för litterär framställning av den tid som ligger framför oss, är det ändå uppfriskande. Tidholm skriver ett diktverk som kan läsas både som dystopi och utopi. Eller, ingetdera. "Rösterna från Avocadobergen" är en framtidsskildring som skrämmer i ena stunden och lockar i den andra. Allt som oftast inger den här platsen och tiden dock följande reaktion: Det verkar väl okej, typ. Lite småtrist ibland. Gäsp.
Sådant är ju nu livet rätt ofta, och det är inget anmärkningsvärt med att tänka sig framtiden hyfsat snarlik; människan stretar på, med sina sorger och glädjeämnen i måttliga doser. För litterär gestaltning är detta däremot en knepig utmaning. Det är inte det enklaste att behålla en läsares intresse för den här sortens lunkande lagom-tillvaro, inte ens om den äger rum i en tid och på en plats som delvis är oigenkännlig och därför lätt bisarr. Det krävs något exceptionellt i språket och anslaget för att ro iland en så oansenlig skuta.

"Var är nerven?", undrar jag lätt irriterat varje gång jag, under ansträngning, tvingas föra tankarna – som glatt virvlat iväg på annat håll – tillbaka till texten. Det finns inget riktigt sug i dikterna, inget som trumfar alla väsentliga oväsentligheter hjärnan vill pyssla med istället. Det händer att jag nickar till. Det är lite för tråkigt i Avocadobergen.

Var är vi?

 – tack det frågar alla som kommer

 ’Var är vi?’ – Det vet vi

inte mycket om. Vi bara

bor här. Och en del håller till…

Dessa inledande rader ur dikten "Var är vi?" utgör en god presentation av "Rösterna från Avocadobergen". Den är representativ både för Tidholms språkliga enkelhet (som jag uppskattar) och för hans märkliga radbrytning (som stundtals får mig att vilja påpeka att det inte blir poesi av prosa bara för att man byter rad på oväntat ställe). Men framförallt ger dikten en klar bild av den oklara värld som diktsamlingen gestaltar, av tidens och platsens osäkra karaktär. Människorna i Avocadobergen bara bor eller bara håller till, ja, de liksom bara är.

Körverket rycker fram i den svenska samtidslyriken. Till David Väyrynens "Marken" och Linnea Axelssons "Ædnan", kan vi nu också lägga "Rösterna från Avocadobergen". Samlingen består av elva sviter, i vilka olika röster från olika delar av Avocadobergen gör sig hörda; både "vanliga" människor och sådana som har lite mer officiella samhällsuppdrag, till exempel vakter. De formella instanserna tycks dock inte ha någon reell auktoritet, de gör några valhänta ingripanden nu och då, men på det stora hela är Avocadobergen ett slags undantagstillstånd i avsaknad av tydliga regelverk. 
Allting flyter. Och häri ligger väl såväl dystopi som utopi, beroende på hur man är lagd. Det är lätt att läsa in ideologisk överbyggnad bara för att det är Thomas Tidholm som håller i pennan, och visst finns här en implicit konsumtions- och civilisationskritik, men den är inte särskilt dominerande; till det är detta samhälle och dess konstruktion alltför löst i kanterna. 
I grunden finns något genuint sympatiskt i "Rösterna från Avocadobergen", ett spår som jag önskar att Tidholm hade tydligare plöjt upp och renodlat. Människan duger – på grund av sina drifter, begär och allmänt irrationella beteende – kanske inte till att skapa ett idealsamhälle, men: hon duger till att, med lite ansträngning, göra bästa möjliga gemensamma. Avocadobergen är helt enkelt en "good enough"-värld. Och ambitionen att skildra det, gör också Thomas Tidholms bok till "good enough"-läsning. Gäspningarna till trots.

                                                                 Therese Eriksson