Dagsvers för en tid utom sig

Thomas Tidholms lakoniska poesi är som en vandring genom frisk morgondagg.

Skogarna brinner och kring drunkningstillbud samlas människor i klungor för att filma med sina mobiltelefoner. Brun politik nafsar den rödblåa i hasorna, men den stora politiska indignationen handlar om amerikansk hipsterglass. I den toleranta kulturstaden i norr hotas en judisk förening till nedläggning. En femtedel av Sveriges befolkning önskar ett parti till makten som går till val med förslag om datorspel inspirerade av nordisk mytologi.

Exit Sverige, men var flyr vi? Till Avocadobergen? Ja, tanken hägrar. I Thomas Tidholms fiktiva förort råder åtminstone ett lugn – här har apokalypsen redan ägt rum och i det Orwellska framtidssamhället finns till och med vakter utposterade för att kontrollera att inget händer. Att anspråken hålls nere när människorna försöker formulera sina nya levnadsvillkor.

“Att leva här innebär tvärtom att förklara sig nöjd med vad som bjuds /.../ Vad vi har här i Avocadojävlabergen är bara ett genomsnitt, varken bra eller dåligt av vad människor i denna tid kan uppnå.” som vakten Oriban svarar de gamla män som söker upp henne med frågan om inte något vackert kunde hända snart?

I en tid då tonfallen pendlar mellan alarmism och likstel ignorans, ger Tidholms underfundigt lakoniska hållning känslan av att vandra genom frisk morgondagg. De många rösterna från Avocadobergen är avlyssnade med disträ empati och ingen tydlig åtskillnad görs mellan ”Rösterna” och ”Vaktkåren”. De får alla vittna som fullständiga människor, i alla sina kulörer och tillkortakommanden och maktgränserna är högst flytande mellan befolkning och maktapparat. Djurarter dör ut, nya hybridformer uppstår, man hugger sig själv eller andra i ryggen, man lever på – och över alltihop; solen som sveper med sin trots allt varma hand.

Många gånger – allt oftare – får tiden oss att längta och famla efter ett nytt språk, nya förkunnare. Att det är i lyriken vi finner dem står alltmer klart och Thomas Tidholms polyfona diktverk inordnar sig bland de poetiska samtidstecknare som på senare tid utmärkt sig för samma sorts mångröstade och episka berättande: Jenny Tunedal med ”Rosor, skador”, David Väyrynen med ”Marken”, Linnea Axelsson i ”Aednan”.

Rösterna från Avocadobergen är dagsvers för en tid utom sig: precis mellan dystopin och utopin, helt nära det mänskligt banala – den fond som kan förlama i sin hopplöshet, men mot vilken glimtarna av hopp och liv framstår så benådat avklarnade ändå.

”Bra liv här”, heter stycket som avslutar den drygt 130-sidiga prosalyriska vandringen. Här har någon målat sin dörr röd, hen öppnar om det knackar. Det har aldrig stått någon med onda ögon där och konstateras kan: ”Det finns möjlighet att ha ett bra liv här om man vill ha det.”

SARA MEIDELL, VK