Abstraktionernas tid

Abstrakt. Allt blir bara mer och mer abstrakt. Mer och mer strukturer, ekonomi, planering, logistik. Abstrakt allting överallt.

Det är en ny värld. Den gamla hade någonting annat. Den var fysisk. Den hade …konkretion. Den hade den övergripande egenskapen att vara helt och hållet närvarande, på just den platsen där den liksom befann sig, vilket den alltid gjorde.

Det är inte så längre. Har det med den mänskliga hjärnans utveckling att göra? Knappast, för trots allt som hänt hittills har vi samma hjärna som Australopitecus Erectus.

Hjärnan är fortfarande fysisk. Till och med våra själar är i detta sammanhang att bedöma som konkreta. Det kan låta märkligt, men själarna hör till människorna, och människorna till materien, de hanterar den och lever av den. Liljorna på marken. Möblerna och kastrullerna. Konkreta men obsoleta.

Det abstrakta visar sig inte. Inte än. Det syns, men det framträder inte så tydligt än eftersom så mycket av det gamla skräpet ligger kvar. Allt som inte har haft vett att gå under. Det abstrakta finns som planritningar, formler, diagram över flödet av olika slags enheter – pengar huvudsakligen, men också pengar i form av toalettstolar eller vårrullar i frysförpackning – mellan andra enheter, t.ex orter eller konton.

Felet på en ort av det gamla slaget är ofta just att den inte är ett konto. Ett konto är någonting relativt lättöverskådligt och bedömbart, medan en ort är en komplex, ack så trögrörlig massa av kött och död materia. Detta är ännu en sida av den regionala obalansen. En slagsida.

En ort kan å andra sidan (i lyckliga fall) reduceras till någonting som är ganska likt ett konto. Sedan är ödestimman slagen, ty mycket få orter överlever som konton.

Det abstrakta har sin förnämligaste hemvist i datorerna naturligtvis. Men det sitter människor bakom. Vissa människor sitter där, sådana som har, kan man säga, denna svaghet för abstraktioner inbyggd i sig. Denna faiblesse. De reducerar i sin världsbild det konkreta till ett minimum, de sysslar med nanostrukturer, biosolipstik, gammaderivat, ektokonvertibler och virtuell plack, de går ständigt vidare. Det fysiska livet bleknar bort inom dem, skjortorna blir allt vitare. Vissa människor.

Dessa blir nu allt mer inflytelserika, det är den tiden i planetens historia. Civilisationsfasen. Spengler beskrev den i Västerlandets Undergång (1922), ett banbrytande verk. Här beskrivs kulturen som en växt som spirar ur ett frö, reser sin stängel, fylls av safter, vänder sin blomma mot solen. När hösten närmar sig går den i frö, släpper sina tussar och stelnar i en pose, en spretig bild av sig själv, en abstraktion, torr och död. Det blir vinter. Det är Civilisationsfasen. Där är vi nu, eller lite efter. Men blir det vår?

Infra är den förödande nyheten. Struktur däremot har alltid funnits. Tänk allt detta liv, som en gång var. Tänk! Ge vemodet en chans! Allt detta liv, allt detta ångande kött, all denna vackra materia, bearbetad av våra själar i sin hunger, alla dessa lidande själar, dessa skogar före processorerna, alla dessa hundar och katter och kossor, räfsor och ålkistor, tryckerier och garverier, allt det som alla dessa människor kunde och gjorde. På elvahundratalet och sjuttonhundratalet och i tiderna runtomkring. Kulturfasen, själva meningen med det hela.

Slut och inget mer med det liksom.

Högt gräs med överståndare sticker upp genom den grå blötsnön i skräpmarkerna mellan infrastrukturerna. Landet är en karta. En rigid plan för överlevnad in i nästa millenium. Bara vi kommer över kanten. Det som syns är inte verkligt. E4 och B4, blipp blipp på GPS-skärmarna. Till och med långtradarna är abstraktioner, deras fysiska existens är på gränsen till illusorisk, de har uppstått som monster ur ett tänkande som inte behöver verkligheten längre. Och alla dessa orter längs vägen, ja om de ändå vore konton, då kunde vi bara avsluta och flytta medlen till Vartdåförresten.

Så kan det gå. Materien lämnar oss. Materien och dess skötare människan, tack och adjö.

Det borde diktas klagosånger. Men ämnet är tabu, total dumglömska är påbjuden, sorgen torkar bort i servicehusen.

Och ändå, säger Spengler, ska någon gång någonstans i de förbjudna zonerna i de norrländska inlanden, två överlevande mollusker träffas av en ren slump och börja älska varann. Och då, säger han, ska allt börja om på nytt.

Den dagen har bara inte kommit än.