Människan behöver hjälp

 

 

Människan är innerst god. Människan vill innerst leva i fred, gå till mjölkbutiken, prata bort sin dag med en granne, klappa en hund i parken, spänna oxar för plogen, ta familjen till zoo, arbeta och få sin lön, köpa en flaska vin och gå hem. Människan vill organisera sig på bästa sätt utåt och inåt, med demokrati, vänskap, medinflytande, ringa på och låna socker, gifta bort barnen och hålla kalas, dansa och sjunga, gunga i sitt nätverk som i en hängmatta livet ut, få sällskap till graven, vila ut i vigd jord. Det är vad mäniskan vill, överallt vill människan och önskar hon det goda, se fjärilar, fåglar, hjortar, himlar.

Men människan är ytterst ond. När hon vill ha, när hon vill ha mera, när det går henne emot, när hon inte får som hon vill, när det rinner till, när hon ser blickar i ögon, när hundarna morrar, när trängsel uppstår, när hot kommer, när hon känner olusten, när hon blir främmande, när maten tar slut, tobaken tar slut, kläderna slut, allting slut, när hon tror att hon ser ont i luften, när någon är ond, när annan svarar med ont, när hon ser kråkor, korpar gamar, när hon hör muller. När hon är tränad, när hon är drillad, när hon låter generalerna bestämma, hormonerna bestämma, när hon vill hävda sig, när hon blir lurad, skamfilad, dumslagen,  förvildad, fördjurad, självmördad. Då.

Och det onda är oförklarligt, men det goda är ett mirakel

Och det goda är regel, men det onda är inget undantag

Och människan är mest av allt osäker, ängslig, lättskrämd och svårtröstad.

Hon tror så lätt att det goda är ont, att det onda är gott.

Hon vet inte vad hon har, och ännu mindre vad hon får.

Inte ens när hon vill illa blir det som hon tänkt sig.

Människan behöver hjälp.