Något lite om hjärnan

 
 
 
 
Hjärnan är inte ett kontor. Men vad är den? En babylonisk myt säger att hjärnan egentligen är ägget av en mycket stor och rätt vacker insekt som lever på planeten Venus men kommer ner och lägger ägg i alla nya människor. Ägget kläcks till en liten larv som kryper upp under människornas pannben och växer där och förpuppar sig och blir en hjärna. Den tar en hel mänsklig livstid på sig att bli färdig och när den blir färdig får vi inte vara med längre. Då blir den en fullbordad insekt med blåsvarta vingar och millioner ögon. Då flyger den hem till Venus igen. Men de oändligt små rörelserna inuti puppan är våra tankar.
Hjärnan är alltså inget kontor i vilket fall som helt. Inte heller är den en hurts. Tidigare har man trott att det fanns olika lådor där man förvarade saker, gamla släktminnen på ett ställe, och sådant man lärde sig på franskan på ett annat, och längst ner allting som man har förträngt. Men det är inte så, enligt vad jag har förstått. Nu finns en annan idé: att hela hjärnan vet allting och varje del av hjärnan också vet allting, och att allting man vet rör sig, ja flyter omkring, därinne. Och att en stor del av hjärnan sysslar med någonting som ingen vet vad det är, för den talar inte om det. Att hjärnan är något för sig och avskilt från oss själva kan vi nästan se när vi betraktar människor som går på en trottoar, alla olika, alla styrda inifrån, från en och samma lilla hålrum överst i huvudet, som från cockpit i en jumbojet.
Hjärnan är svårare än vi tror. Att förstå, för den är själv vårt enda redskap. Hjärnan, i sitt lilla rum av ben, är mindre än en igelkott, cirka 1,5 dm3. Ändå kan man säga att den har en oändlig utsträckning i rum och tid, för den kan vara på ställen där den inte är. När en hund springer bort i parken och nästan försvinner utom synhåll, kan hjärnan rusa efter och utvidga sig dit. Den kan resa till folkvandringstiden, Acapulco, Mae West. Men hjärnan är ful och vit om man tittar efter inuti huvudet. Den är sladdrig till konsistensen och liknar koagulerad mjölk. Den innehåller proteiner av olika slag, men dessutom främmande kroppar som inte har identifierats, ofta mycket små. Alla som har sett en hjärna förstår att det inte är där det händer. För om det vore så skulle ingenting hända. Om det vore så skulle vi alla vara i en fruktansvärd belägenhet. Då skulle vår verkliga existens kunna dras i tvivelsmål eftersom allt, inklusive vi själva, bara vore projektioner av det där vita. Man skulle kunna säga: av Det Stora Vita Mysteriet. Man skulle kunna säga det. Men det vore inte riktigt bra. Det som är vitt är ju varken stort eller mystiskt. Det är ganska påtagligt, men undanskymt och anspråkslöst till sin framtoning. Vi måste trots allt tro att det stora mysteriet fortfarande helt och hållet ligger på utsidan av skallbenet.
Motsägelsefullt är detta utan tvekan. En möjlighet är naturligtvis, vilket också har hävdats, att det som är därinne skulle kunna vara kongruent med det som är därute, att mönster och strukturer skulle kunna återfinnas på båda ställena och vara likadana, och kanske kommunicera genom de hål och membran som finns i våra kroppar, och rikta in sig efter varandra. Några av våra största filosofer har haft sådana tankar. Och så måste det på sätt och vis vara. Men frågan som ingen har ställt sig är: varför? Varför vill denna vita mjuka klump inuti våra huvuden veta allting om det som finns omkring oss, varför söker den sig ut i varje vrå av världen, varför vill den ta in allt detta och befatta sig med det därinne? När den lika gärna skulle kunna ligga där och bara vara, finnas och existera i sin egen vita tomhet, som utan all denna yttre bråte vore det närmaste nirvana en levande organism skulle kunna komma. Det kan inte vara ärelystnad, knappast heller vanlig nyfikenhet. Men när jag skriver nirvana slår mig tanken att hjärnan kanske är en buddha-natur. Vi som läst Buddhas skrifter vet ju att Buddha avstod från nirvana för att stanna kvar i världen och hjälpa människorna, tills dess de av egen kraft ska bli lika rena och tomma som han. Det är möjligt att hjärnan har fattat ett liknande beslut. Och en dag kanske världen kommer dit hän. Vi kan alla bli befriade, tomma och rena och uppgå i det rena varat. Våra hjärnor kommer då att välkomna oss dit in, till en fest utan någon like.