Barndom…

1948, när jag var  fem år gammal, brann vårt hembiträde upp i en eldsvåda i en frisörbutik på Hertig Karls Allé. 
Det är ett av mina bästa minnen. Jag menar säkraste, för det har stått i tidningen. Många andra minns det också, och det har hänt att jag har träffat folk som talat om det. 
Själv bodde jag lite längre bort på samma gata. Jag minns att jag såg röken från balkongen. Vårt hembiträde var en fin flicka, duktig och skötsam, sådär som dom mera sällan sades vara. Det var så sorgligt att hon dog. Dagen innan hade hon hälsat på hos oss, med fem röda tulpaner till mig, för det var min födelsedag. 
Det sägs att man experimenterade med kemikalier i källaren, att det var därför det small. Flera andra dog också. Vad vårt hembiträde gjorde där vet jag inte. Förresten hade hon redan slutat som hembiträde hos oss då.
Min mor som vid den tiden faktiskt var reporter på Nerikes Allehanda förnekar somliga av dessa uppgifter, särskilt tulpanerna och balkongen. Men hon kan ha fel, och förresten är det inte så viktigt. Minnet är vad man gör det till.  I strid med vad som påstå etsar sig väldigt få saker fast i minnet, det mesta har man gjort själv av några utvalda bitar, och vad som egentligen har hänt kommer man aldrig att få veta. 
I sju år bodde jag i Örebro, och jag minns nästan ingenting. Ingenting i jämförelse med sju år. Det var bara en sån där barndom alltihop. Nu ligger den i en slags skugga, med enstaka, osäkert fladdrande små ljusfläckar.
Det som fascinerar mig när jag tänker på den tiden är att då var jag nästan inte någonting alls än, och visste inte vad det skulle bli av mig, inte ens att det skulle bli nånting. Det kunde ha blivit vad som helst. 
En sån chans kommer sedan aldrig mer. Fler och fler egenskaper lastas på en, man gör bort sig, ens karma växer, man bestämmer sig och bestäms, smalnar till det man sedan oåterkalleligt är.
Aldrig mer blir man så enfaldigt ett med sin värld. Och världen råkade vara Örebro. 
Världen var Ån. Änderna vid strömparterren. Södra Station där man tog tåget till Lindbacka. Olika lägenheter med möbler i betsad björk och nya hembiträden. En villa i Hjärsta tror jag, där vi hade en hund som min morbror hade tagit med sig från Finland i ryggsäcken, för han var med i vinterkriget. Epidemisjukhuset där jag och min syster var inlåsta i sex veckor en sommar när vi hade scharlakansfeber. Biblioteket där min mormor stack upp huvudet bakom disken med sina halvbågade glasögon på näsan.
Man bara var där. Man skulle ingenstans.
Min mormor bodde på Vasastrand. Sommartid kunde man sitta i hennes fönster och se folk dyka från bryggan borta vid kallbadhuset. Om vintrarna gick vi över ån och köpte mjölk och en gång låg där en alldeles stel liten röd fågel på isen. Det var en hämpling. Vi tog in den och tänkte att den skulle tina upp och säga någonting, men den ville vara död.
Död som hembiträdet. 
Död som Engelbrekt. Den svarte riddaren Natt och Dag hade stuckit ihjäl honom, fast han försökte skydda sig med sin krycka. Det var så nedrigt gjort mot Engelbrekt, han som var så snäll och befriade oss från danskarna. Hur kunde man göra så? Nu låg han någonstans under golvet i Nicolaikyrkan, men ingen visste var. Jag gick in där och tittade, men jag såg inte heller till honom.
När jag hade flyttat från Örebro kom jag tillbaka bara några få gånger. En gång, det var tjugo år senare, kom vi med turnébussen från Göteborg en sommarmorgon och stannade till på torget. Vi hade åkt direkt efter en spelning på Errols eller Hagahuset och klockan var fem en söndagmorgon, solen sken och gatorna var tomma. Vi försökte inte ens leta efter ett kafé, satt bara och hängde vid foten av statyn. 
– Här bodde jag när var jag var liten, försökte jag säga till mina kamrater i bandet. På dessa gator har jag traskat och hållit någon i handen. Eller under de stora träden i parken därnere. Där gick jag, kan ni tänka er.
Klart att dom inte kunde. Inte ens jag kunde, för mitt Örebro var en plats i tiden, och den tiden var inte där längre. Det här var en helt annan stad. Solen gassade, Engelbrekt slöt ögonen och förlät sina fiender.